Cegermyrans tankar om allt och inget

Pro-ana är benämning på en slags subkultur som lyfter fram anorexia nervosa som en livsstil istället för ett sjukdomstillstånd. Det är inte någon enhetlig eller organiserad rörelse. Begreppet pro-ana är därför inte ett väldefinierat begrepp och de som identifierar sig med fenomenet spänner från personer som vill ha skapa ett forum för anorektiker till personer som öppet förespråkar anorexi som ett positivt ideal.

"Pro ana-anhängare" är i regel antingen anorektiker själva eller lider av någon annan ätstörning besläktad med anorexia nervosa. Medlemmarna är måna om sitt synsätt på sjukdomen och ser helst bara att de som insett "livsstilens elegans" ter sig till fenomenet.

Fenomenet pro-ana är främst internetbaserat och på hemsidorna förekommer det att medlemmarna uppmuntrar varandra med råd om viktnedgång, hur man ska dölja svälten för familj och vänner med mera. Karaktäristiskt för pro-ana-hemsidor är att de anammar anorexia nervosa som en "livsstil" som medlemmarna själva valt, och inte som en sjukdom, vilket kritiker (exempelvis allmänheten, psykologer och läkare) menar är ett obevekligt symptom på sjukdomen i sig.

Ett liknande fenomen som romantiserar bulimia nervosa är pro-mia. Webbplatser som kombinerar "pro-ana" och "pro-mia" förekommer.

Här har jag kopierat  en PRO-ANA :s blogginlägg. Stackars lilla tjej, hon mår ju för jävligt!!!!

Ett exempel på inlägg hos denna tjej.
En ätstörning handlar om så mycket mer än viljan att gå ner i vikt. För det handlar i grund och botten inte om det... i alla fall inte för mig.

Jag mådde skit igår. Ni vet, riktig jävla ångestattack - kallsvett, skakningar, kräkningar, svimningsanfall, gråtattacker, hjärtklappning, RIKTIG jävla kall ångest.

Och jag fick panik - jag vill inte ha det såhär! Jag kan inte äta någonting. Jag är rädd att jag kommer kollapsa vilken sekund som helst - min kropp samarbetar inte med mig. Jag är rädd för att en dag kommer mitt hjärta att stanna.

Jag satt på toaletten i mitt stall och kände bara att "nu, nu får det vara nog", jag vill inte gå upp i vikt, men jag kan inte leva såhär!

Så jag sitter med telefonen och skriver fyra långa sms till min mamma. Om hur jag mår, att jag knappt orkar leva längre - jag skulle kunna ta livet av mig för att slippa känna som jag gör. Vet ni vad som händer? INGENTING. Min mamma kommer och hämtar mig två timmar senare, spelar glad och viskar i mitt öra "vi pratar i bilen". Och allt jag kunde höra, bultandes i mitt öra med samma takt som mina hjärtslag, var "hon bryr sig inte, hon bryr sig inte, hon bryr sig inte"

Pratade vi i bilen? Haha. Hon sa "jag tycker det liknar ångest eller panikattacker såsom du beskriver det för mig". "Du måste ta det lugnare." Och, det bästa: "ibland kan man behöva någon att prata med." Ja, är det inte därför du finns? Hur fan kan du kalla dig själv för mamma, du har inte en aning om någonting om mig! Jag har gått till en psykolog två gånger i veckan i tre månader!!!

Och sen, när jag försökte pressa ner gråten i halsen för att kunna säga något: "det här är så typiskt dig. Du startar något och sen avslutar du det inte. Nu kanske du känner dig jävligt nöjd och belåten, men du får mig att må skitdåligt."

FÅR DIG ATT MÅ SKITDÅLIGT?! HUR FAN TROR DU JAG MÅR?! "NÖJD OCH BELÅTEN"??

Mamma, jag hatar dig. 




Vad kan vi göra för att hjälpa dessa tjejer????
De tycker ju uppenbarligen att detta är snyggt....men vill inte må så dåligt. Men hellre det än att vara fet??!!! Nej, jag tror inte det. De kan bara inte börja äta igen. De är fast.


Ett annat exempel på inlägg hos samma tjej:

Viktoria Beckham

Titta på den här bilden. Kom inte och säg att hon inte är snygg (och smal!!!)!

Jag länkar tjejens sida här. http://myanalife.blogg.se/