Cegermyrans tankar om allt och inget

Ny text till Psalm 199 -Den blomstertid nu kommer

Den baddräktstid nu kommer,
när magen är för stor.
Då valkar bara sväller,
och celluliter gror.
Generande behåring,
lyfts fram i solens ljus.
Nej stranden verkar boring,
vi stannar inomhus.

De krav som sommar´n ställer,
förstör vår ledighet.
Vi sitter där å gnäller,
fy fan vad jag e fet.
Fast vem vill motionera,
när man kan sitta still.
Nej låt oss revoltera,
vi tar en kaka till!

Har egentligen inget att skriva men måste ju
in här för att visa att jag lever.
Jag har pratat med Jossan idag och jag måste
erkänna att jag saknar dom så mycket.
Men snart är dom ju här igen närmare bestämt 9 Juni.
Ska försöka att ha Tilly så mycket som möjligt.
Vet att hon hasar sig fram,två tänder som har kommit,
Hon drar sig upp från knä till fot.
Det går så fort i hennes utveckling nu.
Nu i Juni blir hon 8 månader.

Bertil gjorde som han alltid gjort, kysste hustrun på kinden, kröp ner i sängen och somnade.
Plötsligt vaknade han med ett ryck och upptäckte en skäggig äldre man i munkkåpa stå bredvid honom.
- Vem fan är du, och vad i helvete gör du i mitt sovrum? frågade han
- Det är inte ditt sovrum, svarade mannen, jag är Sankte Per och du är i himlen.
-Vad säger du är jag död? Jag vill inte dö, jag är för ung för det, sa Bertil.
-Är det så, då vill jag att du skickar tillbaks mig omgående.
- Det är inte så lätt, svarade Sankte Per, du kan bara komma tillbaks i form av en hund eller en höna.
Välj själv.
Jaa, tänkte Bertil, en hund näe fy fan det vill jag inte vara, en höna...
ja varför inte, att vara med tuppen kanske inte är så dumt.
- Jag vill bli en höna!

Rätt var det var så upptäckte han att han låg i en hönsgård, fjäderprydd.
Men jäklar vad det tröck på i arslet.
Då han såg tuppen komma emot honom.
- Hej du måste vara den nya hönan, hur känns det?
- Hej, hyfsat, men det trycker så in i helsicke i arslet.
- Ja det är ägglossningen, du har aldrig fått ägg va?
- Näe, hur gör man?
- Kuckla två gånger och sen klämmer du till, svarade tuppen snällt.
Bertil kucklade två gånger och nöp till och ping och pang så låg ägget där.
Wow, tänkte han, det här var ju hur läckert som helst.
Han kucklade igen och nöp till, ett till ägg.
Tredje gången han kucklade så hörde han sin frus röst som skrek:
- Bertil för fan, vakna för i helvete du håller på att skita ner hela sängen !!!

Jag är inte långt borta
Jag finns bredvid dig vart du
än går.
När du är ledsen torkar jag
ömt bort din tår.
Du ser mig inte, men jag finns
här bredvid.
Du kan tala med mig
men du får inget ljudligt svar.
Men du ska veta att jag
älskar dig.


Denna dikten skrev jag för ett par dagar
sedan när jag var lite ledsen.

Tre namn du går under:
Älskling
mamma
Anki

Tre saker som skrämmer dig:
Döden
Att något händer mina nära och kära
Mörker

Tre saker du har på dig:
En röd tröja
svart kjol
trosor

Tre saker du tycker om:
Mitt barnbarn
Mina barn
Min man

Tre saker du ska göra den närmaste tiden:
Ta en dusch
Krypa i säng
läsa en bok

Tre saker du verkligen vill ha:
En massa nya kläder
En miljon kronor
En ny bostad

Denna tog jag ifrån min dotters bloggsida.
 

En Torsdag i rättssal 14b
Försvarsadvokaten:
-Kan ni vänligen tala om hur gammal ni är.
Den lilla damen:
-Jag är 86 år gammal.
Försvarsadvokaten:
-Berätta nu, med egna ord, vad som hände kvällen den 1 april.
Den lilla damen:
-Ja, jag satt ju där på verandan när den unge man som bor granne kom och satte sig bredvid mig.
Förvarsadvokaten:
-Kände ni mannen?
Den lilla damen:
-Nja, lite grann, han bor ju som sagt var granne och är mycket trevlig.
Förvarsadvokaten:
-Vad hände efter han satt sig ner?
Den lilla damen:
-Han berättade att han tyckte om äldre kvinnor och att jag var väldigt sexig. Han började att smeka mig på låren.
Förvarsadvokaten:
-Hindrade ni honom?
Den lilla damen:
-Nej det gjorde jag inte.
Förvarsadvokaten:
-Varför inte?
Den lilla damen:
Det kändes så skönt. Ingen har gjort så med mig sedan min Albert dog för 30 år sedan.
Förvarsadvokaten:
-Och sedan?
Den lilla damen:
-Han började smeka mina bröst.
Förvarsadvokaten:
-Hindrade ni honom?
Den lilla damen:
-Nej det gjorde jag inte.
Förvarsadvokaten:
-Varför inte?
Den lilla damen:
-Hans smekningar gjorde mig alldeles varm i hela kroppen, jag har inte mått så bra på åratal.
Förvarsadvokaten:
-Vad hände sedan?
Den lilla damen:
-Jag kände mig så upphetsad att jag bara la mig ner och sa: 'Ta mig unge man, ta mig!'
Förvarsadvokaten:
-Nå, tog han er?
Den lilla damen:
-I helvete heller! Han skrek bara: 'April, April!!'

Och det var då jag sköt den djäveln!

Försök att sjunga denna text.
Näst intill omöjligt.










Jatzatzappari vikkarilallan tiktarilillan tizdandullaa
dibidabidallaa ruppatirupiran kurikankukka ja kirikankuu!
Ärätzätzää ja ripidabidillapi riztantillan dirlandoo
aba dibbattaa baribbarii baribidibidibidistin dirlandoo
Jaba rillasdillan deijadoo adabadabadabadabadaba dévjà-vuu
pa distan lillan stillan dubadakadakadakaduuduu deijadoo

När jag var valp, underhöll jag dig med mina egenheter och fick dig att skratta.

Du kallade mig ditt barn, och trots antalet skor jag tuggade sönder och några totalförstörda kuddar, blev jag din allra bästa vän. När jag var "dum" hund, pekade du ditt finger mot mig och frågade: "Hur kunde du?" - men sedan veknade du och la mig på rygg och gosade med mig.

Det tog lite längre tid än väntat för mig att bli rumsren, för du hade väldigt mycket att göra, men vi klarade av det tillsammans. Jag kommer ihåg nätterna när jag låg tätt vid din sida och lyssnade på ditt snarkande, lyssnade på dina lugna andetag och hemliga drömmar, och jag tänkte att livet kan inte bli mer perfekt än så här.

Vi gick långa promenader i parkerna, åkte långa bilturer och stannade för att äta glass (jag fick bara våfflan för "glass är inte bra för hundar" sa du), jag tog långa tupplurar i solen då jag väntade på att du skulle komma hem vid slutet av dagen.

Så småningom började du spendera mer tid på arbetet och du satsade på din karriär, och la mycket tid på att leta efter en människovän. Jag väntade tålmodigt, tröstade ditt brustna hjärta och förstod dina besvikelser, klagade aldrig på dåliga beslut, jag viftade på svansen och visade glädje då du kom hem, och jag blev lycklig för din skull när du blev kär.

Hon, numera din fru, är inte en "hundmänniska", men trots det välkomnade jag henne till vårt hem, visade henne tillit och lydde henne. Jag var lycklig därför att du var lycklig. Sen kom människobarnen, och jag delade din glädje och lycka. Jag var fascinerad över deras små fingrar, hur dom luktade, och jag ville ta hand om dem också. Det var bara det att hon och du var oroliga att jag skulle skada dom, och jag tillbringade mesta tiden förvisad till ett annat rum eller en hundbur. Åh, som jag ville älska dom, men jag blev "fånge i kärleken."

När dom blev äldre blev jag deras vän. Dom hängde i min päls då de försökte stå på egna ben, petade med fingrarna i mina ögon, undersökte mina öron, kysste mig på nosen. Jag älskade allt som hade med dom att göra och deras beröringar, ditt kel med mig var numera så sällsynt- och jag skulle försvara dem med mitt liv om det så behövdes. Jag smög ner i deras sängar om natten och lyssnade till deras oroliga andetag och hemliga drömmar, och tillsammans väntade vi på ljudet av din bil på uppfarten.

Det var tider då andra frågade om din hund, och du visade stolt det foto av mig som du bevarade i din plånbok och berättade historier om mig. De senaste åren svarade du bara "Ja" och bytte sedan samtalsämne. Jag hade gått från att vara din hund till bara en hund, och du undvek alla kostnader som hade med mig att göra.

Nu har du en ny karriärmöjlighet i en annan stad, och du och de ska flytta till en lägenhet där husdjur inte är välkomna. Du har tagit det rätta beslutet för din familj, men det fanns en tid då jag var din enda familj.

Jag var jätteglad över bilturen (precis som i början av vårt förhållande) tills vi kom fram till djurhemmet. Det luktade hund och katt, rädsla, och hopplöshet. Du skrev under lite papper och sa: "Jag vet att ni kommer att hitta ett fint hem till henne." Dom skakade sina huvuden och gav dig en ansträngd blick. Dom inser att för en medelålders hund, även med papper så är det nästan omöjligt. Du var tvungen att ansträngt rycka din sons händer från min päls medan han skrek: "Nej pappa!!! Snälla, låt dom inte ta min hund!"

Och du var orolig för honom, och vilken hemsk erfarenhet du precis gett honom angående lojalitet, vänskap och respekt för liv! Du gav mig en avskedsklapp på huvudet, undvek mina ögon, och artigt vägrade du ta mitt halsband och koppel med dig. Du hade en tid att passa, och nu har jag en också.

Efter att du gått sa de snälla flickorna att du säkert visste om att du skulle behöva lämna bort mig för flera månader sen men att du inte gjort några försök att hitta ett bra och mysigt hem. Dom skakade sina huvuden och sa: "Hur kunde du?">

Dom är så snälla mot oss som deras upptagna scheman tillåter. Dom matar oss, naturligtvis, men jag tappade aptiten för flera dagar sedan. I början då någon passerade min bur, pirrade det i magen och jag tänkte och hoppades att allt detta bara var en ond dröm och att du kommit tillbaka för att hämta mig, eller så hoppades jag att det var någon som brydde sig, någon som kunde rädda mig. När jag förstod att jag inte kunde konkurrera med den glädje de söta valparna visade så gav jag upp och satte mig i ett hörn och väntade.

Jag hörde fotsteg från korridoren när hon kom till mig i slutet av dagen, och jag följde henne snällt genom korridoren till ett annat rum. Ett obehagligt tyst och tomt rum. Hon satte mig på ett bord och smekte mina öron, och sa till mig att jag inte behövde oroa mig. Mitt hjärta dunkade av förväntan och spänning för vad som skulle hända, men det var också en känsla av lättnad. "Kärlekens fånge" hade nu nått slutet. Jag var orolig för henne, sådan är min natur. Bördan vägde tungt för henne, och det känner jag till, på samma vis som jag kände till alla dina sinnesstämningar. Försiktigt band hon ett band runt mina framben samtidigt som en tår föll längs hennes kind. Jag slickade hennes hand på samma vis som jag brukade trösta dig för många år sedan. Vant stack hon in nålen i min åder. När jag kände sticket och den kalla vätskan som for genom min kropp, la jag mig tröttsamt ner, såg in i hennes vänliga ögon och mumlade: "Hur kunde du?"

Kanske förstod hon mitt hundspråk för hon sa "Jag är så ledsen." Hon kramade mig, och förklarade snabbt att det var hennes jobb att se till att jag kom till en bättre plats, där jag aldrig mer skulle bli ignorerad, slagen, övergiven, eller behöva försvara mig själv - en plats med mycket kärlek och ljus, så väldigt annorlunda än den här platsen på jorden. Och med den sista lilla kraften jag hade försökte jag visa henne genom att vifta på svansen att mitt: "Hur kunde du?" inte var riktat mot henne. Det var dig, min älskade husse, jag tänkte på. Jag glömmer dig aldrig och kommer att vänta på dig i all framtid. Måtte alla i ditt liv fortsätta att visa dig så mycket lojalitet.

Några ord från författaren;

Om "Hur kunde du?" fått dig att gråta när du läste det, som det fick mig att göra när jag skrev det, därför att det är den sammansatta historien om miljoner av "ägda" husdjur som dör varje år i amerikanska och kanadensiska djurgårdar. Den som vill ha denna text är välkommen att använda den för ickekommersiellt bruk, så länge copyrighten respekteras. Hjälp oss att informera, på hemsidor, i tidningar, på djurgårdar och veterinärklinikernas anslagstavlor. Tala om att det beslut man tar att skaffa ett husdjur i familjen är ett viktigt beslut med ansvar för ett liv, att djur förtjänar vår kärlek och omtanke, att finna ett nytt hem för vårt husdjur är vårt ansvar och om vi behöver hjälp med omplacering finns goda råd och stöd att få hos olika djurskyddsföreningar. Att allt liv är värdefullt. Gör en insats för att stoppa dödandet och uppmuntra steriliserings- och kastreringskampanjer i avsikt att förhindra oönskade djur.

David Cassidy.

Vilken läckerbit när man var

tonåring.